Om Rasen

Historik:

Rhodesian ridgeback härstammar från södra Afrika där de tidiga nybyggarnas hundar korsades med inhemska jakthundar med den karakteristiska ridgen, en mothårs växande hårkam på ryggen. Behovet av en snabb, stark, uthållig och modig hund fanns.

Hundarnas arbetssätt var att i flock trötta ut viltet med snabba och effektiva rörelseförflyttningar, så att jägaren fick viltet, speciellt lejon, på nära skotthåll.

Rasen är framavlad för att tänka självständigt och kunna ta egna beslut, en egenskap som sitter kvar än i dag.

Rasen skulle också fungera som vakthund.

Den första rasstandarden nedtecknades 1922 av F. R. Barnes i Rhodesia (nuvarande Zimbabwe).

Rasen kallas också för Afrikansk lejonhund

Användningsområde:

Idag avlas rasen i första hand som en sällskapshund för den aktiva hundägaren. Ett fåtal individer används till praktisk jakt men det är vanligare att den används till eftersök då rasens uthållighet i kombination med dess förmåga att använda sig av dofter både på marken och i vinden gör den överlägsen i det området. Rasen kräver mycket motion* och den som funderar på att skaffa sig en Rhodesian ridgeback bör tycka om att röra sig mycket, gärna i naturen, eller utöva någon form av träning eller tävling. Det finns många skojiga hundsporter man kan göra med sin hund, sök gärna upp tex.din lokala brukshundsklubb för mer information.

Man bör ha i åtanke att en Rhodesian inte är en brukshund utan är avlad att tänka och agera självständigt och gör för det mesta endast det den känner sig motiverad att göra, är det inte kul - tröttnar den ganska fort. Ibland behöver man prova flera olika träningsformer för att hitta rätt !

Du finner en hel del Rhodesian som servicehund, ledarhund, skolhund, terapihund, specialsökhund och eftersökshund

men sällan som polishund.

* med "mycket motion" menar vi, förutom dagliga promenader, minst några timmars träning, motion, lek och hjärngympa varje vecka.

Är det inget för dig - välj en annan ras!

Hälsa:

Den är en förhållandevis frisk ras. Rasklubben är mån om att hålla inavelsgraden låg för att behålla hälsan. En del hudproblem finns i rasen. Höftleds- (HD) och armbågsdysplasi (ED) förekommer, oftast av lindrig art. 4–5% föds med Dermoid Sinus, en missbildning i huden. Valparna ska kontrolleras flera gånger innan leverans och det är numera möjligt att göra ett DNA-test för att

 identifiera individer som är genetiskt ridgelösa (r/r), enkelbärare (R/r) respektive dubbelbärare (R/R) av ridgeanlaget. Förhoppningsvis kan man på så vis matcha partner och undvika DS.

Egenskaper / Mentalitet:

Rasen har en hel del vakt- och jaktinstinkt. Vissa kan också vara något veka/signalkänsliga.

En del individer i rasen uppvisar mer rädslor/aggressioner än vad som är önskvärt, därför är de flesta uppfödare noga med att göra BPH (mentalbeskrivning) på sina hundar och avkommor för att inte avla på någon av dessa ytterligheter.

Denna mix av mentala egenskaper gör att Ridgebacken är en krävande ras att hantera och hundvana är en stor fördel. Att uppfostra med hårda metoder är inte att rekommendera för denna rasen då rasen, som sagt, är avlad för att kunna tänka och hantera situationer efter eget huvud. Då kan en hård fostran göra en olycklig hund.Rasen fungerar generellt utmärkt som familjehund och älskar sin familj men väljer oftast ut en favorit. Den har stort tålamod med barn och är generellt ointresserad av främmande människor.

Storlek och utseende:

Det är en stor hund med mycket kraft.

Mankhöjd för hanar är enligt rasstandard 63–69 cm,  vikt 39 - 41 kg 

 tikar 61–66 cm, vikt 29 - 34 kg.

Både större och mindre individer förekommer.Den är smidig, elegant och kraftfull. Som helhet är rasen en hund utan några som helst överdrifter och dess sunda konstruktion gör den idealisk för mycket fysisk aktivitet. Färgen är från ljust vetefärgad till mörkt röd,

vita tecken förekommer på bröst och tassar. Svart eller leverfärgad nos Ryggens hårkam, ridgen, är formad av hår som växer i motsatt riktning mot den övriga pälsen och är rasens adelsmärke.

Pälsvård mm.

Rasens korta päls kräver ingen direkt pälsvård förutom när den fäller och kan då med fördel borstas med en gummikarda.

Klorna ska klippas och gärna filas 1 gång i veckan.

Badas helst inte oftare än var 6:e månad, men kan med fördel torkas av med fuktig handduk.

Överdriven badning slutar oftast med klåda.

Övrigt:

En Rhodesian ridgeback tar tid att uppfostra och är känd för att vara väldigt intensiv som valp och unghund. Den som funderar på att skaffa sig rasen bör förstå att den behöver mycket miljö- och socialträning redan som valp/unghund samt koppelträning då detta är en STARK hund med mycket egen vilja.

Man ska vara medveten om att klo- och pälsvård behöver tränas en kort stund VARJE DAG från det att valpen kommer hem, för att vänja hunden vid din omsorg. Detta för att undvika konflikter och dyra omkostnader då hunden blivit stor och självständig och inte accepterar din behandling !

Man bör också vara inställd på att gå på valp/lydnadskurser under hundens första 1–2 år.

Delar av denna text är hämtad från rasklubben SRRS.org och skk.se